Finlands Nationalgalleri - Konstsamlingar

En resa med Helene Schjerfbeck

Längs den här rutten kan du följa den omtyckta konstnären Helene Schjerfbecks måleri från ungdomsåren till ålderdomen. Schjerfbeck började med historiemåleri och övergick till verklighetsskildring. Till sist utvecklade hon den sparsmakade stil som är typisk för henne.

1. EN RESA MED HELENE SCHJERFBECK

Schjerfbeck, Helene
Självporträtt ; Självporträtt med pannlugg

Helene Schjerfbeck (1862–1946) var en produktiv konstnär. Det finns omkring tvåhundra verk av Schjerfbeck i Konstmuseet Ateneums samlingar. Ungefär hälften av dem är teckningar. Längs den här rutten hittar du verk av Schjerfbeck från hennes tidiga år på 1870-talet ända fram till de sista målningarna från 1940-talet.

Här finns hennes viktigaste motiv, kända och några mindre kända verk från en period på åtta decennier. Den här rutten fokuserar på hennes konst och konstverken som sådana. Schjerfbecks egen röst träder fram i brevcitaten.

Min önskan i världen har varit att obemärkt sitta och påta med min målning, och vid varje misslyckande börja om igen, och hoppas en gång göra en bra sak. Offentligheten är en fasa för mig. (Brev till Einar Reuter 15.2.1939) (K)

2. TECKNINGAR FRÅN BARNDOMSTIDEN

Schjerfbeck, Helene
Luonnoskirjan sivu, Kissa; Kaneja

I Helene Schjerfbecks skissbok från barndomsåren 1872–74 finns blyertsteckningar med motiv från barnets närmaste krets: djur, natur och föremål som fanns i hemmet. Hon har tecknat olika motiv och experimenterat med porträtt och material. Katten tecknade hon 29.4.1872, och då var hon bara nio år gammal. I juli fyllde hon tio. Kaninerna är tecknade vid årets slut, 12.12.1872.

Blyertsteckningarna är skickligt gjorda för en tioåring. Hon hade en förmåga till noggrann observation av världen runt omkring, och att gestalta det hon såg på papper. Hennes hemlärare noterade de konstfullt gjorda teckningarna och Helene fick börja studera på Finska Konstföreningens ritskola när hon var bara elva år gammal, trots att åldersgränsen var tolv år. Viktigare än ritskolan var emellertid den privatakademi som förestods av Adolf von Becker. Där studerade Schjerfbeck 1877–79.

Se hela skissboken.

3. HISTORIEMÅLERI

Schjerfbeck, Helene
En sårad finsk krigare utsträckt på snön

På 1800-talet ansåg man att historiemåleriet var den finaste formen av måleri. Åren 1879 och 1880 gjorde Schjerfbeck skisser till många historiska motiv. Hon tog tag i det allvarliga och krävande motivet för att få uppskattning.

Motivet till Sårad krigare på snön (1880) är finska kriget 1808–09. Det är ändå inte en högstämd sammandrabbning hon skildrar, utan hon riktar uppmärksamheten på individen, på den döende krigaren, som hon själv också kallade målningen. Målningens fokus är på soldatens gestalt och på björken som bildar en spegelbild till kroppens ställning.

Målningen köptes till Finska Konstföreningens samlingar. Schjerfbeck fick Senatens resestipendium och hösten 1880 kunde hon resa till Paris för att fortsätta sina konststudier.

Schjerfbeck, Helene
Luonnos maalaukseen Haavoittunut soturi hangella

I målningen skapar det skickligt målade vinterlandskapet, den slappa ställningen och ansiktet målningens speciella atmosfär.

Man kan se vilken betydelse ansiktet har på den noggranna studien i skissboken. Soldatens ögon är halvöppna och på målningen är hans kinder alltjämt rosiga. Han lever alltså ännu. Schjerfbeck har skildrat det förbiilande ögonblicket före döden.

Se hela skissboken.

4. NATURALISMEN

Schjerfbeck, Helene
Gosse som matar sin lilla syster

Jag har helst målat fattiga känsliga barn och vet inte om det intresserar någon. (Brev till Einar Reuter 8.1.1918) (K)

Målningen återger en vardaglig situation, en pojke som matar sin yngre syster. Att barnen är fattiga kan man se på deras enkla och lappade kläder. Halm sticker ut ur pojkens träskor. Schjerfbeck målade barnmotivet 1881, i Bretagne i Frankrike. De breda penseldragen och de jordnära färgerna visar inflytande från den franska naturalismen som Schjerfbeck hade stiftat bekantskap med när hon studerade i Paris från hösten 1880 till våren 1881.

Målningen kritiserades av pressen i Finland, för man ansåg att motivet var fult och obetydligt. Modellerna hade osköna ansiktsdrag, sades det, men ändå fanns det något tilldragande i målningen. Man ogillade att målningen var så stor (115 x 94,5 cm) i förhållande till det anspråkslösa motivet. Den grova målningsytan med synliga penseldrag gjorde att målningen upplevdes som halvfärdig.

Schjerfbeck var själv förtjust i modellerna. Hon såg något vackert, friskt och ursprungligt i barnen från Bretagne, och förmedlade intrycket i sin målning.

5. ATT FÖRENKLA MOTIVET

Schjerfbeck, Helene
Dörren (Gammal klostersal)

Schjerfbeck målade Dörren (Gammal klostersal) 1884 i kapellet Trémalo i Pont-Aven, under sin andra resa till Bretagne. Målningen är avskalad, kompositionen noga övervägd och enkel.

Motivet försvinner nästan helt. Den stängda dörren med ljuset som skymtar bakom den är fängslande. Här eftersträvas inte verklighet och en illusion av rumslighet. I stället prövar Schjerfbeck på ett nytt, mera abstrakt framställningssätt.

6. KOPIOR

Schjerfbeck, Helene
Kopia efter Velázquez målning Infantinna Maria Teresia

Schjerfbeck målade en kopia av Velázquez målning Infanta Margerita Teresa i rosa dräkt (ca 1653–54). Kopian var ett led i Finska Konstföreningens strävan att få kopior av de stora europeiska mästarnas verk i sina samlingar. Unga konstnärer kopierade konstverken mot ersättning.

I februari 1894 reste Schjerfbeck till Wien. På Kunsthistorisches Museum kopierade hon Velázquez målning och Hans Holbein den yngres Porträtt av John Chambers (ca 1543). Sammanlagt målade Schjerfbeck sex kopior mellan 1896 och 1894, och de införlivades med Statens kopiesamling. Ersättningen hon fick för arbetet kunde hon använda till att resa, och från Wien åkte hon Florens.

Kopiering har av tradition ingått i konstundervisningen. Kopieringen var ett sätt för konststuderande lära sig något om de gamla mästarnas teknik och färgbehandling. Senare målade Schjerfbeck t.ex. nytolkningar av El Grecos verk. De här målningarna var inga egentliga kopior utan självständiga konstverk i förebildens anda.

Jag blifver allt mer och mer förtjust i det gamla det är som en uppenbarelse för en när man länge studerar dem, och det gör man bäst när man tecknar af dem. (Brev till Maria Wiik 1894) (H)

7. REPLIKER

Schjerfbeck, Helene
Sömmerska (Arbeterskan)

I början av 1900-talet utvecklade Schjerfbeck sin egen utpräglade stil, sin egen syntes, som byggde på en harmoni av olika svarta och bruna nyanser och enhetliga färgytor.

Arbeterskan (1905) är ett bra exempel. Saxen som hänger i ett band vid sömmerskans höft ger en vink om hennes yrke, men hon arbetar inte just nu utan är försjunken i sina tankar.

Modellens väsen var mycket viktigt för Schjerfbeck.

Sednaste vecka tog jag en [modell] för att ändra hufvudet men fann att man ej kan sätta den enas hufvud på den andras kropp, icke ens på en dålig målning, det är något genomgående i karaktären i hufvud händer och fötter. (Brev till Maria Wiik 16.10.1907) (O)

Schjerfbeck återgav ett stort antal kvinnor i sin hemmiljö. Ofta var modellen hennes egen mor, som hon bodde med i Hyvinge 1902−23.

Schjerfbeck, Helene
Arbeterskan, knäbild

Konsthandlaren Gösta Stenman hade lärt känna Helene Schjerfbeck 1913. Stenman var hennes rådgivare, han ordnade utställningar och stödde konstnären ekonomiskt genom att köpa av hennes tavlor. Eftersom konstnären led av brist på modeller föreslog Stenman att Schjerfbeck skulle måla en ny version av Arbeterskan från 1905. Han betraktade målningen som konstnärens huvudarbete.

Arbeterskan, en replik från 1927, är målad i halvfigur, ungefär som en närbild av originalet. Utförandet är enklare och mera stiliserat. Hon har betonat konturerna med tunn, svart oljefärg. Disigheten som fanns i originalet har försvunnit.

Schjerfbeck målade ofta replikerna efter tryckta bilder. Hon tyckte att det var rofyllt att måla repliker, samtidigt som det kändes märkligt för henne att återvända till sin ungdoms teknik.

Stenman var nöjd och beställde flera repliker, bland annat av Konvalescenten, Skuggan på muren och många andra ungdomsverk.

8. BARNMOTIV

Schjerfbeck, Helene
Vedhuggaren I

Schjerfbeck målade många barnmotiv. Vedhuggaren I som tillhör Ateneum är från 1910−11, men hon gjorde flera versioner av målningen. Motivet är avskalat och fokuserar bara på det mest väsentliga: pojkens uttryck och kroppsställning. Schjerfbeck upplevde själv att målningen var en god återspegling av hennes konstnärliga ambitioner.

Vedhuggaren I visar Schjerfbecks sätt att bearbeta målningar, genom att stryka ut och skrapa bort färg. Av bakgrunden återstår bara en aning blåaktig färg. Färgen har behandlats så att den ger ett gammalt intryck, medan ansiktet har målats i en ljus färg som lyfter fram det. Konstnären har betonat konturerna med oljefärg och färgkrita. Ytan är grov och matt. Målningens färger är jordnära, förutom läpparna som har accentuerats med röd färg, och ögonen som är blå.

En person sade när den var ny att den verkade starkt men var så overklig. Då visste jag ingenting om det overkliga i konsten, men hade ej sökt verklighetsillusion. (Brev till Einar Reuter 29.7.1916) (K)

Pojken som satt modell för målningen hette Einar Sahrman. Han bodde granne med Schjerfbeck i Hyvinge och hjälpte henne med att hugga ved och bära vatten.

Schjerfbeck, Helene
Flicka i sandgrop

Ett barn borde målas som barn måla.**

**spontant

(Brev till Einar Reuter 8.4.1920) (K)

Flicka i sandgrop är en ljusfylld målning. Flickans hopkrupna ställning har avbildats på ett avväpnande sätt.

Schjerfbeck målade för det mesta i olja, men ville undvika att målningen fick en glänsande yta. Flicka i sandgrop är målad i tempera, en målarfärg som ger en matt yta.

Det var ofta svårt för Schjerfbeck att få modeller. Schjerfbeck sökte efter det äkta när hon avbildade barn:

Barn ha ej heller tid för skolan bara några vildar som ej få uppfostran, och de äro vanligen mer civiliserade än skolbarnen, och naturligare, jag föredrar dem. (Brev till Maria Wiik 25.10.1916) (O)

9. STILISERING

Schjerfbeck, Helene
Familjesmycket

Jag har tänkt på en tafla, min bror håller ett rödt etui i sin hand två hufvuden böja sig öfver det, det är 'familjesmycket'. Motivet är lutningen på dessa tre hufvuden och kanske en hög fond, röd. (Brev till Einar Reuter 27.8.1915) (K)

När Schjerfbeck målade Familjesmycket (1915−16) tänkte hon från första början på kompositionen och stiliserade kvinnorna på bilden. Den röda bakgrunden ger värme åt målningen. De röda läpparna och smyckeskrinet ger rytm.

Den stilisering Schjerfbeck använder, det abstraherande greppet, de enhetliga färgytorna och bristen på perspektiv avslöjar att hon bland annat intresserade sig för japanska träsnitt, vilket många konstnärer gjorde vid den här tiden.

10. STILLEBEN

Schjerfbeck, Helene
De röda äpplena

Schjerfbeck målade stilleben genom hela sin karriär, i synnerhet blommor i vas och frukter. De röda äpplena (1915) är en målning med läckra färger och tjockt påstruken färg. Schjerfbeck har använt sig både av pensel och av palettkniv för att få en jämn yta. Den glödande röda färgen har accentuerats genom kontrastfärgen grönt i konturlinjen. Målningen har många färger: olika nyanser av grönt, till och med senapsgult, samt rosa och blåviolett i bakgrunden. Färgerna är fint komponerade och balanserar upp varandra.

Schjerfbeck ansåg att äpplen var den svåraste frukten att måla. Senare återkallade hon intrycken från sin ungdoms Paris och den franska konstnären Paul Cézanne, t.ex. hans målningar av äpplen. Hon satte stort värde på Cézanne, och i synnerhet fascinerades hon av hans färgbehandling.

...i fråga om färg, satte Cezanne o.a. det orimligaste bredvid hvarandra, det blev harmoniskt ty han satte alltid den rätta kvantiteten av hvar färg. Det är ej endast tonen det är kvantiteten av hvar ton som gör det till något fulländadt. Huru ofta gör ej ett penseltag godt och det nästa av samma färg förstör. (Brev till Maria Wiik 3.8.1916) (O)

Schjerfbeck, Helene
Stilleben i grönt

Stilleben i grönt (ca 1930) bygger på frukter målade i gröna nyanser. Schjerfbecks sätt att arbeta var långsamt: hon kunde måla päron och äpplen så länge att de till sist ruttnade. När det gällde stilleben kunde Schjerfbeck koncentrera sig på väsentliga problem inom måleriet: färg, form och komposition.

Marie [målarsyster Maria Wiik] tyckte jag borde måla blommor i stället, deras 'själ' men jag tog ändå frukter och söker nu plommonsjälen. Egentligen är det för att jag behöfver komma verkligheten litet närmare än man har tid att göra med menniskor och blommor, jag målar nu det förgängliga och sedan faten i ro. Underligt bara att när man söker endast göra det rätt blir det dödt och ointressant såsom allt annat i lifvet gör. (Brev till Helena Westermarck 6.8.1913) (O)

11. MOT DET ABSTRAKTA

Schjerfbeck, Helene
Det gamla bryggeriet (Komposition)

Schjerfbeck gav aldrig upp det föreställande motivet, men landskapsmålningen Det gamla bryggeriet (1918) ligger nära den abstrakta, icke-föreställande konsten. I bildens högra hörn är det ett träd som avgränsar bildytan, och i vänstra kanten kan man föreställa sig taket till det gamla bryggeriet, men i övrigt är det nästan oigenkännligt.

Kompositionen är fin, färgytorna är måleriska. Motivet drar sig undan och färgerna blir det viktigaste: olika nyanser av grönt, grått, en aning ljusblått och svart i bakgrunden.

12. DET MODERNA PORTRÄTTET

Schjerfbeck, Helene
Modern skolflicka

Porträtt är ju det intressantaste som finnes det är tidsbilden utan sentimental utstyrsel... (Brev till Maria Wiik vintern 1907) (O)

Modern skolflicka (1928) har jämna, ljusa färgytor med en aning rosa i sig. Kragens gröna kant och de röda läpparna står för målningens färgaccenter. Ytterligare accenter i vitt har konstnären lagt till på kragen och på blusens rosett. Ögonen har mörka skuggor. Bakgrunden har målats med tunn färg så att dukens struktur delvis framträder. Modellen går knappast att identifiera.

Schjerfbeck målade framför allt personporträtt, för hon ansåg att "intet är så intressant som ett mänskligt ansigte", som hon skrev till sin konstnärsvän Helena Westermarck 23.10.1929. Schjerfbeck målade inte egentligen porträttlika bilder, hon försökte däremot skildra personens egenart och förmedlade den känsla hon fick i mötet med modellen.

Du sade något om min förenkling av allt – jag vet ej, jag ser det så utan detaljer och utan små mörka pointer här och där. (Brev till Maria Wiik 15.11.1916) (O)

13. LITOGRAFIER

Schjerfbeck, Helene
En konvalescent

Konvalescenten från 1888 hör till Schjerfbecks mest älskade verk. Motivet, ett sjukt barn, var vanligt i 1800-talets konst. Schjerfbeck målade tavlan i England, i St. Ives i Cornwall, där hon vistades från sommaren 1887 till våren 1888.

Målningen är Schjerfbecks sista naturalistiska målning, alltså en målning som strävar efter att återge den objektiva verkligheten, men samtidigt är den ett steg mot en mera förinnerligad konstuppfattning. Ljusbehandlingen är skickligt gjord, blicken riktas mot flickans ansikte och den knoppande kvisten som hon håller i sin hand.

Målningen har ofta setts som et slags självporträtt av konstnären, och det finns mera skrivet om verket.

Schjerfbeck, Helene
Konvalescenten

Schjerfbeck hade ofta svårt att få modeller. Konsthandlaren Gösta Stenman inspirerade Schjerfbeck att göra repliker av sina gamla målningar i form av litografier. Det var svårt för Schjerfbeck att lära sig den nya tekniken vid 76 års ålder. Litografier görs så att man tecknar bilden med oljekrita på kalksten eller på metallplåt varefter den trycks på papper.

Schjerfbecks sätt att bearbeta linjen innan hon hittade den rätta lämpade sig inte för litografin, där man genast måste hitta den färdiga linjen. Hon kämpade med tekniken.

Jag var mycket emot planen, har ej det teckningssätt som behövs, jag utplånar alltid streck efter streck tills jag stannar vid ett som får stå. Det går ej här med fetkrita på papper, plåt, och gör jag det kommer intet fram – och så att teckna omvänt, mot höger när det ät mot vänster. (Brev till Einar Reuter 15.2.1939) (K)

I litografiversionen av Konvalescenten (1938–39) har detaljerna skalats av. Det är beaktansvärt att Schjerfbeck inte gjorde bilden spegelvänd utan tecknade den på plåten på samma sätt som i målningen. Därför är den spegelvänd på pappret.

14. SJÄLVPORTRÄTT

Schjerfbeck, Helene
Självporträtt med röd fläck

Helene Schjerfbeck målade omkring 40 självporträtt, av vilka ungefär hälften under sina sista levnadsår på 1940-talet. Ett av de mest kända självporträtten är beställningsarbetet Självporträtt med svart fond (1915), som Leena Ahtola-Moorhouse har skrivit om.

Figuren på Självporträtt med röd fläck (1944) har stelnat och är ganska livlös, men det röda penseldraget på läppen är ett livstecken. Schjerfbecks uttryck befrias i synnerhet i självporträtten, där hon skoningslöst iakttar sig själv.

Men ålderdomströtthet är något annat, befriande med – låt det gå som det går, känslan för penseln. Frans Hals och Rembrandt var bäst då. (Brev till Einar Reuter 28.11.1926) (K)

Mellan 1942 och 1944 bodde Schjerfbeck i Nummela på Luontola sanatorium, och de sista åren, 1944–1945, bodde hon i Stockholm på Saltsjöbadens kurhotell. Under de här åren målade hon självporträtt men också blomsterstilleben och porträtt av sköterskorna.

Schjerfbeck, Helene
Självporträtt en face I

På sina sista självporträtt studerar Schjerfbeck sitt åldrande ansikte. I Självporträtt, en face I (1945) är ansiktet avbildat nästan rakt framifrån, men blicken är riktad mot sidan. Målningen är på en gång både skör och kraftfull.

Schjerfbeck ville vara ärlig ända till slutet. Hon skrev bland annat i ett brev till kusindottern Dora Estlander 1944 att konstnärer som förskönar sig i sina självporträtt är tråkiga.

De sista självporträtten är teckningar där endast skallens form, ögonhålorna, munnen och näsan avbildas. De mest avskalade påminner om en dödskalle, och man kan ana dödens närhet.

15. MANUSKRIPT OCH KÄLLOR

Schjerfbeck, Helene
Rosor i blågrön vas

Manuskript och text: konsthistoriker Siina Hälikkä, Statens konstmuseum, Utveckling och samhällsrelationer Kehys 2012

Översättning: Camilla Ahlström-Taavitsainen

Brevcitaten härstammar ur brev till konstnärsvännerna Helena Westermarck, Maria Wiik och till vännen Einar Reuter (alias H. Ahtela). Einar Reuter var forstmästare, målare och konstvän. Schjerfbeck lärde känna Reuter 1915 och med honom kunde hon utbyta tankar i synnerhet om konst.

Brevcitat ur följande böcker:

(K) = Konstnären är känslans arbetare. Helene Schjerfbeck om konsten och livet. Red. Marjatta Levanto. Museopedagogiska enhetens publikationer 2, Helsingfors: Statens konstmuseum, 1992

(O) = Och jag målar ändå. Brev till Maria Wiik 1907–1928. Red. Lena Holger. Helsingfors: SLS, 2011.

(H) = Helene Schjerfbeck. En biografisk konturteckning av Hanna och Eilif Appelberg. Helsingfors: Söderström & C:o Förlagsaktiebolag, 1949

Källor:

Ahtola-Moorhouse, Leena: Helene Schjerfbeck, biografi, Helene Schjerfbeck – 150 år, Helsingfors: Konstmuseet Ateneum / Statens konstmuseum, 2012

Ahtola-Moorhouse, Leena: Om Helene Schjerfbecks självporträtt, Helene Schjerfbeck, Helsingfors: Ateneum, 1992

Helene Schjerfbeck. En biografisk konturteckning av Hanna och Eilif Appelberg. Helsingfors: Söderström & C:o Förlagsaktiebolag, 1949

Konttinen, Riitta: Oma tie, Helsinki: Kustannusosakeyhtiö Otava, 2004

Sarajas-Korte, Salme: Vägen till syntesen, Helene Schjerfbeck, Helsingfors: Ateneum, 1992